Medkänsla
Jag måste bara gå ifrån mitt "tema" i bloggen. Jag kommenterade blondinbellas inlägg tidigare idag..
När jag läste de hon skrev att hon mår dåligt nu när hon bor utomlands så får jag minnen från min utomlandsvistelse. Jag pluggade spanska i spaninen hösten 2003. Jag hade precis tagit studenten och för att inte få "stämpeln" att jag skulle stanna kvar i min hemstad stack jag. Bara de att det var ingen annan som lämnade stan..
Jag vantrivdes något så fruktansvärt.. Men är det så konstigt? 19 år aldrig bott utan mamma och pappa. Jag fick rapporter hemifrån vad roligt alla mina kompisar hade nu utan mig. De kunde hitta på saker mitt i veckorna eftersom de inte gick i skolan längre. Jag pluggade vidare.. Jag bröt tom ihop under en lektion så läraren får ta hand om mig.
Min räddning blev två tjejer från norrland som flyttade in i min lägenhet, Sara och Julia. Jag skulle nog aldrg blivit deras vän annars, men då var de min räddning. De gjorde att jag stannade hela terminen. Jag kom hem så mycket vuxnare och brydde mig inte längre om att jag bodde i en småstad. De var hemma för mig, så jag skaffade lägenhet och pendlade till jobb och högskola i grannstaden.
Inte förrens fyra år efter detta kände jag mig mogen att lämna min hemstad igen.. Och nu är det helt ok, nu har denna förort blivit mitt hem och jag trivs superbra. Men med min hemstad bara en enkel bilresa bort..
När jag läste de hon skrev att hon mår dåligt nu när hon bor utomlands så får jag minnen från min utomlandsvistelse. Jag pluggade spanska i spaninen hösten 2003. Jag hade precis tagit studenten och för att inte få "stämpeln" att jag skulle stanna kvar i min hemstad stack jag. Bara de att det var ingen annan som lämnade stan..
Jag vantrivdes något så fruktansvärt.. Men är det så konstigt? 19 år aldrig bott utan mamma och pappa. Jag fick rapporter hemifrån vad roligt alla mina kompisar hade nu utan mig. De kunde hitta på saker mitt i veckorna eftersom de inte gick i skolan längre. Jag pluggade vidare.. Jag bröt tom ihop under en lektion så läraren får ta hand om mig.
Min räddning blev två tjejer från norrland som flyttade in i min lägenhet, Sara och Julia. Jag skulle nog aldrg blivit deras vän annars, men då var de min räddning. De gjorde att jag stannade hela terminen. Jag kom hem så mycket vuxnare och brydde mig inte längre om att jag bodde i en småstad. De var hemma för mig, så jag skaffade lägenhet och pendlade till jobb och högskola i grannstaden.
Inte förrens fyra år efter detta kände jag mig mogen att lämna min hemstad igen.. Och nu är det helt ok, nu har denna förort blivit mitt hem och jag trivs superbra. Men med min hemstad bara en enkel bilresa bort..
Kommentarer
Postat av: emilia
jag läste också hennes inlägg och tycker att det är starkt när hon öven skriver baksidan på allt hon står i. jag hoppas att du har med dig några bra erfarenheter fr spanien!
Postat av: Anonym
Jag vet hur du kände dig. I somras flyttade jag för första gången till en helt ny stad, 40 mil från min hemstad, första gången utan mamma och pappa. Det var en himla omställning.
Föresten, vad tycker du om min blogg? Jag försöker få fler läsare så jag undrar om du vill göra bloglovinbyten? ;)
Trackback
